Det fanns en gång en sten som låg vid en stig i skogen. Den var stadig och stor. Den hade legat där så länge att marken under den hade format sig efter den.
Fåglar flög över den. Joggare sprang förbi. Hundar nosade, men fortsatte. De flesta märkte den inte alls.
Men stenen låg stilla ändå. Inte för att den ville, utan för att det var där den hörde hemma.
En eftermiddag kom ett barn. Barnet hade gått fel. Inte vilse, men fel nog för att bli trött. Barnet satte sig på stenen och sa tyst:
“Du har varit här länge, va?”
Stenen svarade inte. Det behövdes inte. Det räckte att den lyssnade.
När barnet hade vilat sina små ben reste sig barnet igen. Modet hade återvänt, och barnet dansade iväg längs stigen.
Och stenen låg kvar. Som den alltid gjort. Inte för att den ville. Men för att den måste finnas där för nästa barn.